På många ställen från bergssluttningen till kusten uppträder ett nästan stillastående flöde i floden som ibland skapar en virvel, en sträcka av jämnt vatten, på svenska kallad "sel".
Dessa "sträckor" har skapat ett eget rum, en speciell plats i landskapet, ett vändrum och en naturlig mötesplats.Efter att under flera år ha vistats i Vindelälvens dalgång, har jag ägnat många tankar åt de människor som bosatt sig vid dessa platser,
De nybyggare som vandrade hit för första gången.
Den betydelse det låg i att bosätta sig vid vattnet. Vilka riktmärken hade man då man sökte sig sin plats för bosättningen?
Dessa platser som växte sig till byar och samhällen i det norrländska landskapet, platser som i dag håller på att utarmas och tömmas på människor. Ändå är miljön och landskapet desamma som tidigare. Var söker vi våra riktmärken i dag?

UPP

 

 

 

De sammanhängande ytorna

med de intilliggande färgerna

i övergången

Blir i det starka ljuset

en beskrivning av en kantighet

upplyst för ett ögonblick

En fragmentarisk glömska

utan något landskap

 

Att beröra

ögonblickens gräns

med flagnande ord

 

Svävande i

vattnets rörelse

bestämt och

utan avbrott

utan sammanhang

för att

meddela

sig

 

Den givna

rörelsen

i marken

upphöjd genom

ett infallande

ljus

förändras

inför

en flyende

dimma

avtecknad

i

den

våta

sanden

 

Samtal på stranden

vinkat

åt Harry

fjärran vid

kammen

i tystnadens

rum

långt och

utan någon mening

bärande uppför

slänten

lämnad över

i den riktningen

varifrån

du kommer

 

Den avtryckta spegelbilden

i den gråfärgade sanden

avslöjande

tystnadens egna rörelse

avgränsad i en ständig

flyande horisont