Om Norrländsk Information

1997 genomfördes performance-, teater- och konstprojektet NORRLÄNDSK INFORMATION tillsammans med Nic Langendoen, Umeå, och Mats Wikström, Luleå.

Andra medverkande var bland andra skådespelare från länsteatrarna i Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten, samt Ögonblicksteatern, Umeå. Övrigt involverade var exempelvis teaterlinjen vid Burträsk folkhögskola, danslinjen vid Arvidsjaurs gymnasium, en amatörteatergrupp i Saxnäs.

Summa 21 föreställningar visades på 15 orter i Norrland från Gävle till Haparanda.Totalteater var min grundtanke när jag 1996 planerade projektet och skrev ned idéer och manus för föreställningen.
Foto, objekt, teater, performance, ljud, film, allt skulle rymmas i en oberäknelig succesivt genomförd turné. Allt från fullträffar till mer eller mindre skandalartade lågvattenmärken kantade sedan resorna. Vid premiären på Härnösands Teater fanns det mesta med men ju mer turnén fortskred desto mera skalades av, tills det vid avlutningen i Umeå inte återstod mer än en minimalistisk kärnföreställning.
Huvudnumret var den performance där Mats Wikström reciterade en dikt mässande bakom en talarstol, där jag klättrade i en metallställning applicerad vid en levande gran, och där Nic Langendoen framförde egenartade ljud från mikrofontejpade objekt.

Vid invigning av ett nytt kulturhus i Skogsnäs gjordes största succén, med publik i alla åldrar som nästan satt i knäna på oss och där barn dagen efter sprang omkring och skallade vårt mantra i föreställningen: ”Det är långt mellan gårdarna…” Vid en kvällsföreställning i Vilhelmina Folkets Hus häcklades vi av en åskådare som fler gånger reste sig som en självutnämnd tolk för publiken. När Mats Wikström oupphörligen upprepade orden ”Det är långt…” och när jag gick i närkamp med en gran till ljudet av en upphakad cd-skiva bad han oss: ”Sluta! Vi har hört det där nu! Det är ju barnsligt!”
Ingen press var närvarande men Mats Wikström tog ett foto av publiken efteråt. Häcklaren förklarade sitt tilltag med att han trodde det hela handlade om en föreläsning i modernt skogsbruk. Han hade på håll sett affischen med texten Norrländsk Information över en bild av tre män ute på ett kalhygge.
På Burträsk Folkhögskola hade man svårt att glömma vårt framträdande, rykten gav gällande att skolans teaterlinje lite senare satte upp en skojig parafras på vår performance.
På svenska flaggans dag i Gällivare framträdde vi i en mörkt timrad lokal med alltför lågt i tak så vi var tvungna att låta granen stå på sned. Över huvud taget kände vi oss väldigt nedtryckta eller låga på grund av stämningen i lokalen.
Vi räknade till summa fem besökare, varav tre hade gått fel och gick ut efter en stund, en var representant för arrangören och den femte var en ung man som råkade komma in på slutet av föreställningen. Denne var mycket begeistrad och tyckte det borde visas mera av sådana annorlunda saker.
Mats Wikström skrev en lapp på hotellobbyn morgonen efteråt och bad folket i Gällivare om ursäkt. I Skellefteå, där vi samarbetade med scenografiskolan, skrev lokaltidningen en mycket uppskattande artikel.
Vid den sydligaste punkten på vår resa, vid Scottes teater i Gävle, riktade vi i början extremradikalt strålkastarna på publiken istället för mot oss själva. I gengäld fick vi publiken mot oss. Då Mats Wikström inte kunde vara med den gången hoppade den Gävlebaserade performancekonstnären Annicka Erixån in och fick enligt min mening en synnerligen passionerad kontakt med den ständigt närvarande granen.
Granen transporterades på taket av vår turnébuss och byttes ut regelbundet på grund av begränsade levnadslängder. Vid ett tillfälle minns jag att vi framträdde med en helt barrlös gran, möjligen var det vid den sista minimalistiska showen i Umeå.
Det blev också kanske den bästa, där Karin Larsson från Ögonblicksteatern reciterade intensivt den av mig skrivna kortpjäsen, och där Mats Wikström efter att före föreställningen ha legat och koncentrerat sig som i koma drog ut det ihärdigaste av ”Det är lååååååååångt mellan gårdarna…”.

Jan K Persson